Porträttsamlingen

Människorna i Sundborn

I KYRKAN. Akvarell, Carl Larsson, 1905

I kyrkans församlingshem i Sundborn finns en unik samling porträtt målade av Carl. Målningarna skildrar människor från bygden och är en viktig del av Sundborns kulturarv. Carl skänker samlingen 1916 till församlingen i Sundborn i syfte att bevara konstverken för eftervärlden och för att hylla människor från bygden.

SJÄLVPORTRÄTT. Olja, Carl Larsson, 1916.

Carl Larssons självporträtt ingår i samlingen som Carl skänker till Sundborns socken 1916. Porträttsamlingen pryder Sundborns kyrkas församlingshem.

Tolv porträtt

I Sundborns församlingshem visas tolv porträtt målade av Carl Larsson, föreställande personer som var engagerade i byns liv och utveckling i början av 1900-talet. Här finns socknens hantverkare och rättare, liksom proster, nämndemän och andra ledande personer – alla som Larsson ville hedra. Bland annat prosten Pettersson, överstelöjtnanten Linderdahl, målaren Persson och jordbrukaren och rättaren Forsberg på Sandsberg.

Fem porträtt målade 1915 doneras till Sundborns socken i maj 1916. På begäran målar Larsson sitt självporträtt 1916, samt porträtten av snickare Arnbom (1915) och målaren Persson (1913). Våren 1918 kompletterar han samlingen med tre ytterligare porträtt av personer som han anser bör ingå i en fullständig samling av ”förtjänta sockenbor”.

Porträtten visar människor som haft viktiga funktioner i bysamhället och är både en historielektion och en hyllning till vänskap och gemenskap. ”Alla äro de mina vänner”. Idag ägs samlingen av Falu kommun och ger en unik inblick i livet i Sundborn runt sekelskiftet 1900.

Hantverkare och
ledare i bygden

Porträtten visar socknens hantverkare och ledare som verkat för byns styrelse och samhällsliv.

• Carl Fredrik Pettersson

Prost, 1905

• Carl Oskar Persson

Målare, 1913

• Hans Arnbom

Snickare, 1915

• Erik Eriksson

Smed, 1915

• Fredrik Forsberg

Bonde, rättare och soldat, 1915

• Pontus Linderdahl

Kommunalstämmans ordförande och överstelöjtnant, 1915

• Daniel Wretling

Nämndeman och fjärdingsman, 1915

• Carl Fredrik Steinholz

Kommunalnämndens ordförande, 1915

• Carl Larsson

Självporträtt, 1916

• Hans Svedberg

Kronolänsman, 1918

• Samuel Söderberg

Riksdagsman, 1918

• Gustav Hedström

Klockare och skollärare, 1918

PROSTEN C.F. Pettersson. Olja, Carl Larsson, 1905.

MÅLAREN CARL OSKAR PERSSON . Olja, Carl Larsson, 1913.

SNICKAREN HANS ARNBOM. Olja, Carl Larsson, 1915.

SMEDEN ERIK ERIKSSON. Olja, Carl Larsson, 1915.

RÄTTAREN FREDRIK FORSBERG. Olja, Carl Larsson, 1915.

Portträtten på
Liljevalchs konsthall

Vid invigningen av Liljevalchs konsthall den 1 mars 1916 deltar Carl Larsson tillsammans med Anders Zorn och Bruno Liljefors. Där visar han porträtten av fyra hantverkare samt nämndemännen Linderdahl, Steinholz och Wretling. De tre nämndemännen anges i utställningskatalogen som tillhörande “Sundborns socken”.

Sundborns kyrka

Carl Larsson skriver:

”Vi landtmän behöfva verkligen både Gud, kyrka och präst. Vi skåda Guds under på nära håll, hvarje dag, och vi känna oss helt och hållet beroende af hans nåd och välsignelse.

Sundborns kyrka är en korsformad träbyggnad från 1755, uppförd på platsen där en tidigare kyrkobyggnad funnits sedan början av 1600‑talet. Kyrkan ligger vackert vid sjön Toftan och är en central del av bygdens historia och kulturarv.

Vid en omfattande upprustning 1905 ledde Carl Larsson den inre omgestaltningen av kyrkan genom att färgsätta och dekorera interiören. Framträdande inslag är altaränglar, en målning av Johannes Döparen samt väggdekorationer i form av tallskott och mängder av blomstergirlanger. Bland de dekorativa motiven märks den så kallade ”Änglamålningen” ovanför altaret.

Carl Larsson ligger begravd på Sundborns kyrkogård tillsammans med sin hustru Karin Larsson och andra familjemedlemmar. Graven är en del av bygdens kulturhistoriska miljö och knyter samman konstnärens liv, arbete och hemhörighet i Sundborn.

Blir torkan för lång, krypa vi snällt till bönboken, och går allt enligt vår önskan – något så när, ty nöjda bli vi aldrig – så sjunga vi gärna en lofpsalm.

När vår lilla kyrka under några veckor i och för ommålning var stängd, så var hela socknen som en trasa – där ser man hur nödvändig kyrkan är på landet – sa Karin.”

svenskakyrkan.se/svardsjopastorat