DÖD: 22 januari 1919 i Falun.
UPPTÄCK MER OM FAMILJEN LARSSON
Guidade visningar på Carl Larsson Gården, alla dagar mellan kl 10.00-17.00.
Guidade visningar på Carl Larsson Gården, alla dagar mellan kl 10.00-17.00.
SJÄLVPORTRÄTT. Akvarell, Carl Larsson, 1912.
Carl sitter i ateljén på Lilla Hyttnäs och målar sitt självporträtt 1912. Det har varit en lång väg hit. Han föds i Gamla stan i Stockholm i maj 1853. Familjen är mycket fattig och Carl växer upp under svåra förhållanden. Han tar sig vidare i livet med skaparglädjen som drivkraft och efter Konstakademin beger han sig till Paris och Frankrike. Efter att ha mött motgångar i Paris tar han sig till den skandinaviska konstnärskolonin i Grez-sur-Loing. Det är där han möter Karin. Han överger de pretentiösa oljemålningarna och övergår till akvarellmålning. Tillsammans med Karin skapar han senare ett av världens mest kända konstnärshem – ett hem som fortsätter att påverka och inspirera.
FÖDD: 28 maj 1853 i Stockholm.
UTBILDNING: Principskolan och Konstakademien.
FAMILJ: Föräldrar: Olof och Johanna Larsson. 1883 gift med Karin.
BARNEN: Suzanne 1884–1958, Brita 1893–1982, Ulf 1887–1905, Mats 1894 (dog 2 mån gammal 1895), Pontus 1888–1984, Kersti 1896–1975, Lisbeth 1891–1979 och Esbjörn 1900–1937.
VIKTIGA ÅRTAL: 1877 begav sig Carl till Paris första gången och 1881 kom han till den skandinaviska konstnärskolonin i Grèz-sur-Loing där han började med akvarellmålning och träffade Karin. 1888 fick Carl och Karin Lilla Hyttnäs av Karins pappa och 1891 flyttade de dit. Målningarna från hemmet blev snabbt populära och fick stor spridning. 1896 utsmyckade Carl Nationalmuseum med stora väggmålningar men 1911 refuserades hans skisser till Midvinterblot. Drygt 80 år senare, 1992, kom Midvinterblot slutligen på plats.
DÖD: 22 januari 1919 i Falun.
FOTO: Carl Larsson gården.
Carl Larsson – från Stockholms gränder till Sundborn. Som ung konstnärsstudent drömmer Carl Larsson om en framtid som konstnär. I mogen ålder har drömmen blivit verklighet – han är nu en av Sveriges mest uppskattade konstnärer, bosatt i Sundborn med Karin och barnen.
Redan som liten pojke är Carl kreativ och med en stor sax klipper han ut figurer ur faderns mödosamt hopskrapade boksamling. Så fort han kommer över en pappersbit och en pennstump, sätter han sig ner och tecknar. Som trettonåring uppmanar hans lärare magister Vilhelm August Jakobsson på Ladugårdslandets fri- och fattigskola honom att söka in på Konstakademiens förberedande avdelning, den så kallade Principskolan.
De första åren på Principskolan blir tuffa. Carl har svårt att finna sig till rätta. Han känner sig socialt underlägsen och utanför. Men det förändras när han sexton år gammal flyttas upp till Antikskolan, Konstakademiens lägsta avdelning. Där känner han sig mer säker på sig själv och han blir en av centralfigurerna i studentlivet.
STEN STURE D.Ä. BEFRIAR DANSKA DROTTNINGEN KRISTINA UR VADSTENA KLOSTER. Olja, Carl Larsson, 1876.
Carl Larsson utmärker sig redan som student och belönas upprepade gånger under sin utbildning vid Principskolan och Konstakademien – med jetonger, penningpriser och lovord för sitt måleri. 1876 erhåller han den kungliga medaljen för ”Sten Sture d.ä befriar danska drottningen Kristina ur Vadstena kloster”.
I LÖVSPRICKNINGEN. Olja, Carl Larsson, 1881.
I målningen ”I lövsprickningen” är motivet hämtat från konstnärens trädgård på Montmartre i Paris. Här bor Carl och kämpar för att slå igenom som konstnär under tidigt 1880-tal. I ett brev till August Strindberg beskriver Carl sitt hem som enkelt men idylliskt, med aprikosträd, vinrankor och syrenbuskar. Här har han en liten uteplats med utsikt över staden – en fristad för skandinaviska konstnärer. Trots flitigt arbete och en inspirerande miljö kommer det stora erkännandet först vid världsutställningen i Paris 1889.
I EVIG VILA. Olja, Carl Larsson, 1878.
”I evig vila” – En känslig oljemålning som förevigar Carl Larssons första kärlek och vän, Wilhelmina Holmgren, som tragiskt avled 1877. Wilhelmina, själv konstnär och elev vid Konstakademien, var en avgörande stöttepelare under Carls tidiga konstnärsbana. Efter hennes bortgång reser Carl till Paris för att försöka etablera sig som konstnär – en period präglad av både kreativ strävan och personlig sorg.
Efter Konstakademien arbetar Carl med att illustrera böcker, tidskrifter och dagstidningar. Han har ett förhållande med sin ungdomskärlek Wilhelmina Holmgren och de får två barn. Men tragedier följer – inom loppet av två år dör båda barnen av sjukdom och Wilhelmina går bort i barnsäng 1877. Carl bär på en djup sorg när han beger sig till Paris, där han tillbringar flera år med att försöka etablera sig som konstnär. Trots hårt arbete uteblir framgången.
Vändpunkten kommer när han 1882 beger sig till den skandinaviska konstnärskolonin Grez-sur-Loing utanför Paris. Där möter han sin Karin Bergöö, och djup kärlek uppstår. De gifter sig 1883. Deras förhållande är inte bara en romantisk kärlekshistoria utan också en konstnärlig samverkan.
Det nordiska ljuset och det franska lantlivet inspirerar honom att experimentera med impressionistiska tekniker. Tillsammans skapar de ett hem där konst och liv smälter samman, och där han hittar den balans mellan tradition och förnyelse som kommer att prägla hans mogna verk.
FÖRBJUDEN FRUKT. Akvarell, Carl Larsson, 1882.
”Förbjuden frukt” är Carls första akvarell. Den skapas i konstnärskolonin Grez-sur-Loing sommaren 1882. Målningen markerar starten på en ny fas i hans konstnärliga utveckling med ett realistiskt friluftsmåleri som lägger grunden för framtida experiment med ljus och färg. Grez blir också en vändpunkt i hans personliga liv. Det är här han möter Karin, och 1883 gifter de sig, en relation som blir både romantisk och konstnärlig.
FOTO: Carl Larsson-gården.
1888 reser familjen Larsson till Paris, där Carl påbörjar den ”Fürstenbergska triptyken” – med motiven Renässans, Rokoko och Nutida konst. Året efter belönas verket med första klassens medalj på Världsutställningen i Paris 1889. Detta blir Carls genombrott. Med framgången i ryggen återvänder familjen till Sverige och till sitt nya hem, Lilla Hyttnäs i Sundborn.
Adolf Bergöö, Karins far, skänker 1888 ett litet hus – Lilla Hyttnäs i Sundborn i Dalarna – till familjen Larsson. Det blir Carls och Karins gemensamma konstprojekt. Deras artistiska talanger får utlopp i en mycket modern och personlig arkitektur, färgsättning och inredning. Här skapar de tillsammans det hem som ska bli en ikon för svensk inredningskonst.
Den största inspirationen får Carl från familjen – de åtta barnen och Karin – som alla är flitigt avbildade i hans målningar. Hemmet som de skapar tillsammans och där Karins kreativitet lyser stark är verkens hjärta och förmedlar den berömda känslan av hemtrevnad, gemenskap och harmoni. Utan Karins konstnärliga bidrag – hennes textilier, färgval och inredning – skulle Carls verk aldrig ha fått samma liv och djup.
Huset ser fortfarande ut som på Carls och Karins tid och den som besöker Lilla Hyttnäs idag kan nästan höra de vilda barnskratten och känna doften av målarfärg.
FOTO: Carl Larsson-gården.
Väggarna täcks av målningar i olika stadier, stafflier och ramar fyller rummet i ateljén där Carl Larsson skapar många av sina verk. Det är ett rum där konst och vardagsliv flyter samman. Bakom Carl Larsson syns porträttet av snickare Hans Arnbom, en målning som ingår i porträttsamlingen i Sundborn.
FOTO: Carl Larsson-gården.
Carl Larsson i arbete vid Lilla Hyttnäs. Klädd i sin vita målardräkt fångar han husets karaktäristiska fasad och den omgivande trädgården. Karin sitter på verandan och broderar och ett av barnen sitter på bänken. Kanske är det henne han målar av?
Carl Larssons tidiga konstnärliga karriär är präglad av hårt arbete och strävan efter att hitta sin egen stil. Han börjar tidigt arbeta som bokillustratör och porträttmålare, men det är hans akvareller av det svenska hemmet och familjelivet som verkligen gör honom känd. Carl arbetar också en tid som undervisande konstnär och lärare vid Konstakademien och senare vid Valands konstskola i Göteborg.
Under sitt liv blir Carl en av Sveriges mest framstående konstnärer. Hans arbete omfattar inte bara akvareller, utan även större monumentala verk som freskerna i Nationalmuseum i Stockholm. Hans stil är unik och kombinerar realism med dekorativ konst, vilket gör honom till en central figur i den svenska Arts and Crafts-rörelsen. Hans konst och idéer påverkar konstnärslivet i hela Sverige.
Trots konstnärlig framgång möter Carl Larsson också sina utmaningar, både ekonomiska och personliga. Han kämpar ibland med att få tillräckligt med uppdrag för att försörja sin stora familj. Carls största stöd är Karin, som inte bara är hans livspartner utan också konstnär och formgivare. Hennes bidrag är avgörande för den konstnärliga helheten de skapar tillsammans.
Carl förblir en engagerad och aktiv konstnär genom hela sitt liv och fortsätter att skapa även under sina sista år. Hans verk får en bestående påverkan på svensk konst och kultur och är än idag älskade och beundrade världen över.
FOTO: Carl Larsson-gården.
Karin var inte bara ett stöd – hon var en medskapare av det som idag uppfattas som Carl Larssons konstnärliga universum, en ständigt närvarande rådgivare och inspirationskälla som bidrog till helheten i hans verk. Här ses de i samtal i ateljén. Martina Larsson i det Larssonska hushållet berättar: ”När artisten skulle signera en tavla så gjorde han det aldrig annat än om morgnarna. Om då inte frun fanns till hands fick jag springa efter henne. De stod länge framför tavlan med armarna om varandra och hade ett samtal om linjer och färger. Till sist sa frun: ’Rör den inte mer Carl – den är bra’.
SKANDINAVISKA KONSTNÄRERNAS FRUKOST I CAFÉ LEDOYEN. OLJA, HUGO BIRGER, 1886.
Carl Larsson syns i mitten av bilden, skålande vid bordet under en frukost på Café Ledoyen i Paris 1886, avbildad i Hugo Birgers målning ”Skandinaviska konstnärernas frukost”. Tillsammans med konstnärer som Ernst Josephson, Georg Pauli och Gerda Hagborg upplever Larsson en tid fylld av gemenskap och kreativ glädje. Det är en tydlig kontrast mot de ensamma åren i början av 1880-talet när han kämpar för att slå igenom som konstnär.
Förutom inkomsterna från konsten och böckerna får Carl Larsson stöd av Pontus Fürstenberg, en svensk konstsamlare, mecenat och konsthandlare från Göteborg. Fürstenberg är en av Carls största beundrare och köper flera av hans verk. Detta ger Carl ekonomisk trygghet och större synlighet internationellt. Carl blir också uppmärksammad i svenska och internationella konstnärliga kretsar, där hans konstnärliga talang erkänns och blir uppskattad.
FOTO: Nationalmuseum.
Carl Larsson arbetar på freskerna till Nationalmuseums trapphall. De höga ställningarna och det monumentala formatet visar projektets omfattning. Freskerna, som skildrar motiv från svensk historia och kultur, blir ett av Larssons mest betydelsefulla offentliga uppdrag och befäster hans position som en av Sveriges främsta konstnärer.
Det är inte alltid den egna och omvärldens bilder av en konstnär stämmer överens. Trots stora framgångar med de folkkära akvarellerna anser Carl att hans monumentala arbeten är de mest betydelsefulla. Det är freskerna i skolor, museer och andra offentliga byggnader som han själv värdesätter högst.
Besvikelsen är därför stor när hans sista monumentalverk, ”Midvinterblot”, som är tänkt att pryda trapphallen i Nationalmuseum i Stockholm, refuseras av styrelsen. I memoarboken ”Jag” från 1931 uttrycker han sin bitterhet. Han anser själv att ”Midvinterblot” är hans konstnärliga höjdpunkt.
”Midvinterblotets öde knäckte mig! Med dov vrede erkänner jag detta. Och dock var det nog det bästa där skedde, ty nu säger mig min intuition – igen! Att denna målning, med alla sina svagheter, skall en gång, sedan jag är borta, hedras med en vida bättre plats.”
Ur Carl Larssons memoarer ”Jag”, publicerad 12 år efter hans död, 1931.
Tiden ger honom slutligen rätt. Efter att ”Midvinterblot” sålts till Japan återförs målningen till Nationalmuseum inför Carl Larsson-utställningen 1992. Med hjälp av generösa privata donatorer köper museet verket av den japanske ägaren 1997. Nu hänger målningen äntligen på den plats där den var tänkt att vara. Carl kan njuta av att ”Midvinterblot” är hemma.
FRAMFÖR SPEGELN. Olja, Carl Larsson, 1900.
Carl Larsson utstrålar självsäker styrka, blicken är fast mot betraktaren, ritkolet vilar i hans hand medan duken står spänd bredvid. Den varmgula bakgrunden bär dekorativa slingor, ringar och en svävande kvinnofigur – inslag som visar hans konstnärliga känsla för ornamentik. Den fattige pojken från förr har nu blivit en inflytelserik konstnär: väl erkänd, älskad som akvarellmålare och en framstående röst inom den skandinaviska konstvärlden.